nihilarian

För nitton år sedan låg jag med stjärten först i mammas mage, åkte kana ut och från 03.35 började jag att ställa till det här i världen. Jag var flintskallig, men jag hade inte lika avlångt huvud som Freddie Reinfeldt så det känns okej ändå. Jag var inte ful, men min syster var en fruktansvärt vacker unge och dessutom  hade mina föräldrar förväntat sig en liten Oskar. Men det kunde de ju fetglömma. Håret växte ju som åren gick som tur var. Hade en lycklig barndom, vilket totalt sabbade en eventuellt rap-karriär så jag insåg som åtta-åring att jag skulle bli en sån som bestämde - just precis, en sån (Att min syster inte kunde säga Elin och kallade mig Lenin får ni tolka hur ni vill).

Men det var inte alltid lätt att hålla rätt på armar och ben! Blev en ganska tystlåten tonåring med otaliga järn i elden, vill inte påstå att jag var besvärlig men jag var nog inte speciellt lätt att handskas med eftersom jag aldrig svarade med meningar längre än tre ord. Så fort jag vaknade ur min dvala och återvände till planeten Jorden körde jag mitt eget race, styrde och ställde för att få mitt liv på den bana där tåget mot framtiden gick. Kärade ner mig i en förbaskat trevlig man, efter att han jagat mig med blåslampa i två år. Nu är vi sambos och förhoppningsvis åker vi samma tåg nu, efter vår egen tidtabell och oavsett rådande väderlek.

Här sitter jag nu, lagom tjocka Karlsson och inser att om trettioett år så börjar rynkorna i pannan skrynkla ihop sig med påsarna under ögonen och krisen för uppenbarelsen att livet faktiskt kommer att ta slut känns påtaglig. Just i den stunden ska jag minnas hur jävla bra det är att fylla år, äta extra mycket tårta och minnas hur jag en gång satt med en fånig liten blogg och hade förväntningar på livet som en liten unge har när tomten kommer på julafton. Underbart!