nihilarian

Det började med att jag vaknade, steg upp som en zombie och duschade. Hängde upp handduken, och då rasar hela hänganorningen från väggen. Pigg som en lärka så stod jag mest och tittade, konstaterade att den faktiskt ramlat ned även om det säkert tog fem minuter. Nåja, satte på mig ansiktet och sen skenade jag iväg på cykeln. Halvvägs framme kommer jag på att jag glömt glasögonen, och det kan ju vara bra om man ser något när man ska köra upp. Vände på klacken, och vad händer då? Jo, cykelkedjan smäller! Det är inte sant, det är tio minuter tills jag ska vara på körskolan och all denna otur svärmar runt mig. Ringer mamma som får rädda mig och skjutsa upp mig. Väl där höll jag på att kissa ner mig av nervositet, nästan så att jag hade tårar i ögonen. Men Kjelle lugnade mig med att vara glad i hågen, och så bar det iväg. Vi körde runt i fyrtio minuter ungefär och sen parkerade vi vid idrottshuset. Det var dags, det var nu det gällde. En tjej dyker upp, och hon såg farligt sträng ut. Vi hälsade och sen satte vi oss i bilen, hon förklarade vad som komma skulle. Fick göra en liten säkerhetskontroll innan vi snurrade runt både i stan och på landsväg, backade runt hörn (i uppförsbacke) och återvände till Idrottshuset. Nu skulle domen komma, hon rörde inte en min men hennes läppar rörde sig. Till slut uppfattade min hjärna ordet "GODKÄND". Jag hade körkort! En halvtimme tidigare fick jag inte köra bil själv, nu fick jag det. Lyckan sköt i höjden, jag hade fått lappen i min hand och mötte körläraren. Det enda han sa var " sådär ska man se ut i ansiktet efter en uppkörning, gratulerar". JAG HAR TAGIT KÖRKORT, tänkte jag hela vägen hem och log stort. Har inte slutat, kommer nog till och med somna med ett leende...