Att prata med främlingar
Jag glömde ju att berätta vad som hände igår! Hade köpt en olivciabata för att slå ned rumpan på Åhléns Café i Den Stora Staden. Värmer fingrarna inomhus, och hjärncellerna i introduktionsboken till förvaltningsrätten. Så händer det. En kvinna sveper med blicken över borden, fastnar på ett ledigt och börjar jakten mot det. Det står gamla koppar med kaffe kvar, och bordet är inte avtorkat. Kvinnan tänker lyfta undan kopparna för att få plats med sitt men råkar välta en kopp, som far ned i stolen och en brun sörja rinner ut över golvet. Ojdå, tänkte jag, och låter näsan falla tillbaka i riktningen mot ett oerhört spännande kapitel om mydighetutövande. Så hör jag att någon klappar händerna. Jag får flashbacks från grundskolan, då den stackaren som tappade något i golvet var föremål för förödmjukning i cirka en minuts tid.
Tillbaka i stunden inser jag att det är en av cafépersonalen som står där och låter händerna dåna där de slår samman. Här skulle man kunna tro att jag, som svensk medborgare, bara observerar vad som hänt och sedan snabbt låtsas som att det regnar. Men det gick ju inte, kvinnan som desperat söker min blick för att få en respons på hans oacceptabla beteende, får ett "Herregud, det var det löjligaste jag hört idag". Hon börjar direkt prata med mig, sa att det var riktigt dåligt men att det var tur att det var hon, för hon arbetade nämligen på övre planet, och att det inte var en "riktig" gäst. Sen pratade vi i en halvtimme, innan jag slog ett öga på klockan och insåg att det var dags att gå till tåget. Det är en tjusning med att prata med främlingar, för de har ingen aning om vem man är. En trevlig pratstund, i en annan så stressad vardag. Ändå kan jag konstatera att jag aldrig börjat prata med henne om det inte vore för kaffespillandet. Saker som gör en förbannad, rädd, har med väder att göra eller handlar om ett tydligt gemensamt intresse förenar människor. Men att bo i samma trappuppgång eller åka samma tåg varje morgon gör inte det, vi hälsar inte ens. Är det inte märkligt att vi kan vara så torra, när det regnar så mycket i det här landet?
Påminner mig om då jag intog lunch på samma ställe, med båda barnen. Hade varit på skridskoskola i Kungsträdgården. Vad som nu fick mig att ta tunnelbanan ända dit från Norsborg med en 5-åring och en två månaders bebis i vagn? Men det är en annan historia. Då lunchen var klar, vilket hade tagit ett tag. Min vänninna var nämligen med, men hon hade en 5-åring, en 3½-åring, en 1½-åring och bebis på tre månader med sig. (Herregud varför utsatte vi oss för detta stolleprov inte bara en gång utan 6 gånger?) I vilket fall var jag i fart med att klä på den minsta av mina två, 5-åringen skojar lite framför mig, då jag reser mig upp klämmer jag förmodligen till lite över den vällingstinna magen, vilket resulterar i att 5-åringen får magljummen välling över hela sig. Inga applåder, däremot en hel del skrik och tjut. Från borden bredvid kom det endast sneda blickar. Tur att varuhuset iallafall då hade ett alldeles ypperligt amningsrum där man även kan tvätta håret på små ledsna 5-åringar.
Ha det gott
