nihilarian

.

Men. Det finns oftast ett men, och nu kommer det, håll i er. Hon skriver om att människor är elaka, att de med pengar håller hårt i plånboken och vägrar dela med sig samt att samhällets indrivningsorgan är djävulens förlängda arm. Och på något märkligt sätt är det på det här viset alla andra som ständigt gör fel och lever för att jävlas med denne stackars utsatta människa.

.

Jag tror säkerligen att varje myndighet kan förbättra sitt arbete på olika områden, jag tror att människor kan bli mer ödmjuka och hjälpa varandra mer men jag tror inte att det största problemet finnes där.

.

Alla människor kan göra dumma val men alla kan också förändra sin situation, även om det må vara jobbigare för de som går omvägar. Oavsett varför dessa omvägar uppstår så är det ofta en kombination av flera andra ord på O: Otur. Okunskap. Olycka. Oansvarighet. Att hamna i en situation där man är mycket svårt skuldsatt är ingenting som händer över en dag oftast. Troligtvis ligger det en eller ett par faktorer bakom att man inte orkar ta sitt ansvar för sig själv, sin familj och samhället. Och det blir inte lättare ju längre tiden går, tvärtom. Som vi sett så många gånger på Lyxfällan, så blir man lamslagen. Man tror att hoppet är ute, det är kört.

.

Vad som skrämmer mig är att när den här personen beskriver inkassobolag som svin, och jämför delgivningsmän med SS-soldater är det många som hejar på och skriver kommentarer som att denne är klok som en bok. Samhället ska absolut stödja människor, och skyddsnätet för de som hamnar snett på ett eller annat vis ska vara omfattande enligt mig. Men det hindrar ju inte att dessa får krav på sig. Och samtidigt ställer jag mig ändå frågan hur dessa personer tänker att samhällsekonomin skulle gå runt om alla som inte kunde betala för sig skulle slippa? Kanske är det sådan tankeverksamhet och sådan inställning hos människor som gör att folk håller hårt i sina plånböcker, att de upplever att skattepengar går till bidrag och annat när de kunde gått till sjukvård och skola - för allas barn. För framtiden.

.

Jag har en bild av att föräldrar kan göra mycket för att lära sina barn bättre hur man hanterar en ekonomi. Att det handlar om planering och prioritering. Då kan Lisa med 20kr i veckopeng dra lärdom vid 7 års ålder att om hon köper godis på fredag och äter upp det så har hon ingenting kvar tills lördag. Och då får hon vara utan. Även om hennes syskon har godis, då den ena sparade hälften av sitt från fredagen och den andra sparade en tia så hon kunde köpa nytt. Något som är harmlöst, men som Lisa kommer lära sig av nu istället för när hon är 25år och inser att lönen inte uppgår i samma summa utgifterna - och har inte gjort det senaste sex åren. För skjuter mamma och pappa till pengar till Lisas godis, skjuter de säkerligen till när Lisa köpt något på avbetalning. Och har föräldrarna dessutom synsättet att det är synd om Lisa, som alltid är utan pengar, då kommer Lisa också ha det.

.

Det finns en klokt uttryck som lyder: Det är inte de stora inkomsterna, utan de små utgifterna.

Nog finns det saker både du och jag skulle kunna låta bli varje månad, och lägga de pengarna för att bygga upp ett sparkapital. En buffert, det är A och O. Då behöver man inte ligga sömnlös och oroa sig att något ska gå sönder, att man blir sjuk eller att ens partner blir arbetslös. För det mesta klarar man om man i bra tider, lägger undan för sämre tider!