nihilarian

.

Den ekonomiska krisen resulterade säkerligen i många bebisar, har man inga pengar får man göra det roligaste man kan som är gratis. Jag klandrar inte, det är en bra idé. Krisar för människor samman. Men det kan vara värt det att slå ett slag för vad som händer sedan...

.

Nåja, för själva utbrytartrenden är det mer troligt att våren haft sin gång. Efter en snorkall vinter blir alla alldeles tokiga av nya idéer om hur man ska få det perfekta livet när solen tittar fram. Detta i takt med tron att man ska finna lyckan på annat håll växer och att den jobbiga vintern minsann inte ska få prägla ens dyrbara tid. Ja, jag vet inte. Men något sådant är nog inte helt ovanligt. Att man får ett behov att bryta sig loss från det gamla, från det grå och det kalla.

.

Jag och Sebbe har genomlidit vår två-årskris, den berömda prövningen. Några månader i en ständig kamp på både varsitt håll och tillsammans. Men det pinnar på här, så vi får väl se om det blir någon bebis i nästa ekonomiska låg konjunktur eller om våren lyckas rå på oss ett annat år. Haha. Just nu känner jag att alla möjligheter ligger framför mig, och jag tror Sebbe känner detsamma om sig. Det gynnar vår relation, att vi är två starka individer. I den här åldern måste man få stor plats för sin egen utveckling, för sina mål och sina planer. Det handlar om att hjälpas åt, att stå tillbaka ibland och att ta täten ibland.

.

Senaste månaderna med sjukdomar och arbetslöshet samt allt som det för med sig blev för oss helkalabalik. En totalomvändning. Jag var uppe i mitt, och skulle hinna allt hela tiden. Sebbe flöt runt som en amöba hemma, för gudarna ska veta att det tär på psyket att gå hemma. Man lägger av, och tappar kontakten med verkligheten. Själv hade jag plattan i mattan, tillslut körde jag mig själv i botten. Sebbe var redan där. Han hade ju tvingats ge upp allt vad aktiviteter och kostnader heter. Vi hade inget liv, vi bara var. På samma plats, men inte tillsammans. Fast vi var tillsammans.

.

Det är när man inte längre är ett team som det börjar knaka i fogarna, när man slutar prata, tvivlar och slutar engagera sig. Precis det gjorde vi. Den ene skulle reda upp sitt, och den andre sitt. Fast det var vår gemensamma soppa. Tro fasen det bränner i botten om man rör helt galet. Efter enträget slitande fick jag nog, både en och två gånger, så jag tömde ut det stackars lilla hjärtat som en pöl framför hans fötter. Det var tvunget att hända något, nu. Med arbete, med hushållet, med kommunikationen och med oss! Där ifrån gjorde vi ett avstamp, mot ljusare tider.

.

Vi har haft en del flyt, som vi varit mer än förtjänta av. Sebbe jobbar i stan, vi flyttar till stan, jag får ordning på skolan och framför allt är det trevligt att vara i varandras sällskap. Vi skrattar, vi busar och VI HJÄLPS ÅT. Nu har jag en man som tar disken, som kan tvätta och som tittar sig omkring efter vad som behöver göras. Detta efter en full arbetsdag. Det är det som kommer att få de "enkla" sakerna att fungera, de enkla sakerna som säkert är en stor del av anledningen till att många säger adieu. För det är sånt, som bara ska funka. Men allra viktigaste är ändå kommunikationen, med risk för att låta som en samtalsterapeut eller höra ekot av min mammas ljuva stämma. Prata.är.viktigt. Hur ska man annars veta? Förstå? Hjälpa till? En del som inte är självklar för alla, det är trots allt väldigt jobbigt att sätta ord på hur hjärtat och hjärnan resonerar. Tycker jag i alla fall. Avvägningen mellan resultat och anstränging är det som gör det värt det, för tänk vad mycket trevligare allt blir om man kan stötta varandra. Nu väntar fortsatt hårt arbete för vår del, för Rom byggdes ju inte på en dag och det vore lögn att säga att vi nu har en fläckfri relation!

.

Jag ägnar en tanke åt alla som gått skilda vägar. Oavsett vad som gick snett. Ger ett leende till de som håller ihop. Men jag hoppas och tror att denna vår gett de flesta av oss en skjuts i rätt riktning efter de prövningar som varit. Ta nu vara på denna ljuva sommartid vi har framför oss!

.

/E