Dolt sin HIV-smitta i 14 år...?

Jag har nyss kollat på 45 minuter, ett program som sändes på tv3 år 2006. Det handlade om den här kvinnan ni säkerligen läst om i tidningen flera gånger som dolde sin HIV-smitta för sin familj (och omvärlden) i fjorton år. Det är hennes dåvarande man som berättar sin del av historien, hon själv väljer att inte ställa upp i programmet men sänder genom sin advokat ett uttalande. I uttalandet säger hon att den egentliga frågan bör vara varför hennes förra man inte skyr några medel för att han ska få vårdnad om barnen, när hon som mamma bör vara en del av barnens uppväxt. Eftersom vi inte får höra hennes förklaringar eller hennes del av historien trots att hon blivit tillfrågad kan jag redan där börja tvivla på att hon går med rena skor. För det första har hon undanhållit att hon haft HIV för någon hon haft sexuellt umgänge med, det är olagligt, vilket man konstaterat i rätten. Hennes doktor visste att hon var gift, men hon hade sagt att det var icke-sexuellt och under de två graviditeterna (som hon undanhållit för behandlingsläkaren) hade hon vägrat ta dessa rutinblodprov och andra undersökningar som blivande mammor normalt gör för att se att allt är bra. Ingen läkare följer upp saken utan antecknar bara att det är märkligt. Mammans journal har på hennes begäran blivit sekretessbelagd, och trots att hon behandlades med bromsmediciner på en annan avdelning på samma sjukhus så har hon fött barn vaginalt och inte heller här uppgett att hon har viruset. Hon har ammat, vilket tydligen ökar risken för överförande och därmed flera gånger utsatt sina barn för en risk. Och i och med dessa barn, har hon uppenbarligen utsatt sin man för en risk också. Kvinnans advokat säger i programmet att mamman var övertygad om att hon inte smittades, och att hon inte dolt men undanhållit att hon haft smittan (frågan är vad skillnaden är?). Ingen av dem hade erhållit smittan, tacka gudarna för det, men av den anledningen skulle kvinnan inte åsamkat någon skada enligt advokaten.
-
Pappan hade försökt komma överens, lagt upp en plan med delad vårdad och ville lösa ut mamman ur sitt föräldrahem. Mamman gick inte med på detta. Då anmälde han henne till polisen, vilket utmynnade i tre olika rättsmål. Dels det här med smittan som ses som försök till misshandel, dels vårdnadstvisten och sen bodelningen i egenskap av äktenskapsskillnaden han ansökt om. I tingsrätten blev pappan intermistiskt tilldelad vårdnaden om barnen, men mamman överklagade ärendet till hovrätten där man ändrade beslutet till att hon skulle få vårdaden samt bäst behövde boendet (dvs. hans föräldrahem) och detta skulle inte gå att överklaga. I det senare beslutet hade man som skäl för beslutet sagt att hon varit den som skött den faktiska majoriteten av omvårdnaden eftersom pappan hade arbetat och studerat under barnens tidiga år. Han fick därmed ta sina personliga saker som kläder och liknande som enbart är till nytta för honom och flytta ut...
-
Förstå hur frustrerande? Din fru har ljugit för dig sedan ni träffades, hon har utsatt dig själv och värre än så dina barn för en risk att bli smittade av ett dödligt virus flertal gånger. Hon får trots det ta hand om dina barn, och bo i ditt föräldrahem som du till hälften äger. Det enda du kan göra är att packa dina kalsonger och strumpor och ge dig av...
-
Mamman har flera gången anmält pappan för mindre förseelser som inte varit tillräckliga för att tas upp i rätten. Vid ett tillfälle hade han på ett möte med socialstyrelsen ställt sin stol för dörren och sagt att de måste hända någonting och att de måste gå att komma överens, att han tänkte sitta för dörren tills ett beslut tagits. Olaga tvång, med andra ord. Det var inget smart drag, men jag kan bara tänka mig vad hälften av oss hade gjort om våra barn råkat illa ut och din före detta partner är fullkomligt oresonlig trots att det är denne som skapat detta kaos? Du ifrågasätts, ingen hör dig, ingen hjälper dig, och om det ska hända något så är det DU som måste föra kampen vidare.
-
Hur kan det bli såhär? Hade utfallet varit annorlunda om pappan hade varit den HIV-smittade? Jag tror faktiskt det, tragiskt nog, den här kvinnan blir på något sätt behandlad som offret i denna familjerättstvist. Att hon är offer för smittan, ja. Att det finns uppenbara brister i vilken hjälp man får för att hantera detta besked och omvärldens fördomar kan helt klart fastställas. Det rådde stor ovisshet om smittan när hon blev diagnostiserad med den på 80-talet, vilket gjorde att det fanns mycket fördomar. Men det rättfärdigar ju inte att hon har utsatt sin man och sina barn för den här risken! Hur kan man anses vara en lämplig vårdnadshavare om medvetet tagit alla dessa risker? Jag tror inte att hon är en dålig människa, men hon har definitivt fattat beslut som är själviska och lagstridiga. Det kan inte vara samhällets mening att pappan, och barnen, ska få lida av det...
-
Jag skulle gärna ha velat hört hennes version, för att få hela bilden. Kanske tar man naturligt pappans parti efter detta inslag, vad vet jag. Men att hon inte vill berätta sin del tyder ju på att hon inte fullt kan stå för vad hon har gjort, för har man rent mjöl i påsen kan man stå upp för det man gjort och sagt. Det är min filosofi, och den har aldrig slagit fel hittills.
-
Titta gärna på avsnittet här:
http://www.tv3play.se/program/45minuter
-
Tillägg: Hur kvinnor och män i allmänhet blir behandlade i domstol, huruvida det är jämställt eller inte, är en annan diskussion (som i familjerättsmål är väldigt intressant).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0