If you liked it then...

...you should have put a ring on it?
.
Många av oss märker alla möjliga ägodelar. När vi är små skrivs våra namn i vantar och mössor för att byteshandeln på dagis ofta inte är rättvist reglerad och styrs av omyndiga. När vi går i skolan märker vi samtliga böcker, för att inte tala om träningsväskor och fotbollsstrumpor. Sedan bråkar vi med våra syskon om den där kajalstumpen som är våran. Min, mitt, mina är ord vi matas med. Men det stannar inte där, i ungdomens dagar börjar vi skriva på papper och noter som som resulterar i ett försök att nå stjärnglans och symboliserar ett tappert försök att glänsa inför andra med vad vi har. Beror på vilka vi är förstås, andra skriver gärna vitt och brett i sin panna att Carl von Linné och Carl XI aldrig pryder plånboken och att pengar inte är någonting jämfört med livet självt. Men det handlar fortfarande om att ha, eller att inte ha saker.
.
Likadant gör vi med människor. Ringmärka din partner genom att låta kärleken flöda genom metallen på din vänsterhand? En hysteri av förlovningar får många att bli gröna av illamående, andra smälter av kärlekens rus. Det finns ingen som bestämmer var seriositetens gräns går, ingen beskrivning som säger när eller hur. Det finns inte heller ett objektivt system som sätter upp reglerna för vad som är rätt, och dömer därifrån. Men visst finns det en sannolikhetslära för samhället? En lära som talar om för oss att de som har för bråttom ofta snubblar, och de som inte skyndar sig förlorar sin chans. Kanske är det just därför många är hysteriska. Att skynda långsamt, att skämta seriöst och att bli äldre men fortsätta vara ung är inte helt lätt.
Har vi ett behov av att sätta våra namn på saker?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0