nihilarian

.

Men ibland undrar man ändå om vi inte skenar i väg ibland? Var går gränsen för att vi glömmer bort varandra i elektroniken? Jag menar, en del sjukanmäler sig på SMS och i stället för barnvakt går teven varm på barnkanalen. Barnen som växer upp idag kommer säkerligen säga "min mamma var facebookaholic, hon gav oss ingen uppmärksamhet", och reagera så starkt att radiotjänst inte ens kommer ha råd att skicka brev om inbetalning och facebookudden plötsligt blir trubbig. Vi kommer ha kliniker där folk vars blodcirkulation slutat fungera och vars fingrar blivit spretiga får spendera sin tid, de kan inte tala eftersom de inte haft någon anledning att göra det. De gungar fram och tillbaka. Åkomman kallas facebookius tokigens. På debatt blir en hetsig diskussion och man undrar varför man inte stoppade hysterin i tid. Politiker träder dessutom fram och säger "jag sa ju att det skulle bli såhär". Nu överväger man massvaccin, speciellt för riskgrupper som har en tendens att enbart uppdatera sin status med matintag och väderlek.

.

Nej, låt oss hoppas att vi vet var gränsen går. Man ska utnyttja elektroniken, och följa med i utvecklingen. Men det bästa vi har kommer alltid att vara varandra (i verkligheten). Sådär ja, fick ni en moralkaka slängd i ansiktet också! Varsågoda.