nihilarian

Efter ett kvällsdopp ute i Koffsan har jag och Sebbe suttit ute på balkongen med lite alkohol och drömt oss iväg. I bakgrunden anades tonerna från Glory of Love. Det uppkom ett och annat myggbett och kastades ömma blickar. Man blir som nykär för en stund. Några timmar som får barometern att visa högtryck och hjärtat att picka fortare än fortast. Får en att känna värme som ingen sommartemperatur i världen kan mäta upp till. Inte ens i dessa dagar. Tror bestämt det kallas kärlek, det där märkliga, som får oss att fnittra som två fjortonåringar igen. Som får oss att försköna omgivningen. Som läker oss mer än den starkaste medicinen. Läker oss mer än all tid i världen. Som uppenbarligen får även den mest oromantiska att bli lite romantisk. Underbart.