nihilarian

Ni vet när man går och oroar sig en längre tid? Det går tyngre och tyngre och till slut bär man bara med sig en känsla, men låter livet flyta på. Sen när den där oron släpper, känns det som att du är tjugo kilo lättare. Som att någon tagit hand om ditt osynliga bagage. Jag har fortfarande en handväska med oro, som jag troligtvis inte släpper taget om någonsin. En naturlig oro. Men idag har den resväska med övervikt jag släpat på under en längre tid checkats ut. Det rann tårar längs mina kinder av lättnad, av glädje och av tacksamhet. Detta öppnar många dörrar, ger väl framför allt inte mig en ny chans men någon jag bryr mig väldigt mycket om. Som påverkar mitt liv, och som jag önskar det bästa. Som jag ställt upp för, och ställer upp för i alla väder. Evigt tacksam för det.