nihilarian

Det var röj igår, kära återseenden och blött i strupen. När vi blir framåt 40 bast kommer vi att göra precis likadant. Lyssna på 90-talsmusik och dansa som aldrig förr till jag dansar aldrig nykter samtidigt som vi sjunger ut ordentligt och hatar när artisten sjunger fel (det händer oftare och oftare ju mer klockan tickar nämligen). Vi kommer att övertyga våra barn om att musiken är awesome, att när vi var unga hade man CD-skivor och hade tjocka TV-apparater. Färgschemat på väggarna runt omkring är 180 nyanser av kaffe latte, kom igen, det är snyggt! När vi nått luftgitarrstadiet, som vi vid det här laget har förträngt att våra ytterst pinsamma föräldrar gjorde för 25 år sedan, börjar minnet att tryta även på andra punkter. Till exempel känslan för när det är dags att gå och lägga sig och hög tid att sluta hälla. Ytterst oväsentliga ting helt enkelt. Ljudnivån börjar nu stiga ytterligare, gamla minnen poppar upp och plötsligt har du så många bästa vänner att du inte riktigt vet vem du älskar allra mest. Du är inte sen att tala om det för dem. Man tömmer allt som finns kvar innan någon vettig själ spottar upp den briljanta idén att det är dags att kantra. Till frukost (som aldrig äger rum före lunchtid) skyller man på att man är allergisk mot apelsinjuice medan man paradoxalt mumlar tyst för sig själv att det där med sprit är man alldeles för gammal för. Huvudvärken gör att du landar tungt i soffan bland flottiga skålar och börjar jobba dig fram till ett magknip. Nästa gång, då ska jag inte dricka så mycket, tänker man. Man kan faktiskt ha minst lika kul utan alkohol, har jag hört. Märklig nog har människan en gåva som kallas bortträngning, den gör att vi fortsätter festa och att vi skaffar fler än ett barn. Underbart, det är precis vad det är!