nihilarian

.

Snart blir det välbehövligt vin, bad av vovve och förhoppningsvis ska vi väl styra ihop en mysig liten middag för oss tu.

Mannen är borta över natten...

Vi tjejer testar BAG-in-boxen...

.

I Stockholm ändrade just löven färg och på dagarna har vi blå himmel. Jag kommer att förneka vintern så länge som möjligt, det var ju nyss midsommar. Just nu är min teori att gröna marsmänniskor med stora öron utfört hjärnkirurgi på vanliga svenskar när de sovit, vilket har gjort dem aningen snurriga. Ingen har ännu motbevisat detta.

Många av oss märker alla möjliga ägodelar. När vi är små skrivs våra namn i vantar och mössor för att byteshandeln på dagis ofta inte är rättvist reglerad och styrs av omyndiga. När vi går i skolan märker vi samtliga böcker, för att inte tala om träningsväskor och fotbollsstrumpor. Sedan bråkar vi med våra syskon om den där kajalstumpen som är våran. Min, mitt, mina är ord vi matas med. Men det stannar inte där, i ungdomens dagar börjar vi skriva på papper och noter som som resulterar i ett försök att nå stjärnglans och symboliserar ett tappert försök att glänsa inför andra med vad vi har. Beror på vilka vi är förstås, andra skriver gärna vitt och brett i sin panna att Carl von Linné och Carl XI aldrig pryder plånboken och att pengar inte är någonting jämfört med livet självt. Men det handlar fortfarande om att ha, eller att inte ha saker.

.

Likadant gör vi med människor. Ringmärka din partner genom att låta kärleken flöda genom metallen på din vänsterhand? En hysteri av förlovningar får många att bli gröna av illamående, andra smälter av kärlekens rus. Det finns ingen som bestämmer var seriositetens gräns går, ingen beskrivning som säger när eller hur. Det finns inte heller ett objektivt system som sätter upp reglerna för vad som är rätt, och dömer därifrån. Men visst finns det en sannolikhetslära för samhället? En lära som talar om för oss att de som har för bråttom ofta snubblar, och de som inte skyndar sig förlorar sin chans. Kanske är det just därför många är hysteriska. Att skynda långsamt, att skämta seriöst och att bli äldre men fortsätta vara ung är inte helt lätt.

Idag är en sådan dag då jag uppskattar allt jag har. Jag har en man som jag delar det bästa och det sämsta tiderna med. Jag har många vänner som förgyller livet på olika sätt, och jag har några få som ligger lite extra varmt om hjärtat. Jag har min familj, min släkt och jag har en barndom att minnas. Jag äger nyttjanderätten i en bostadsrätt, jag har möbler och valmöjligheter. Jag har en frys och ett kylskåp full med mat och jag kan köpa några extra saker varje månad utan att gå på knäna. Jag kunde betala mitt eget körkort, som jag ansträngde mig och såg till att ta. Dessutom kan jag för närvarande välja att inte jobba, trots att jag får varken studiebidrag eller studielån. Jag har möjligheten att utbilda mig till i stort sett vad jag vill, kom in på min första sökning på juristprogrammet, allt tack vare att jag skaffade mig bra betyg i gymnasiet. Jag har inte fyllt tjugo år ens, och det här är inte bara resultatet av hårt arbete utan av all kärlek jag haft runt mig. Av allt mina nära och kära hela tiden lär mig, och vad livet självt lärt mig. Det är inte alltid medvind, och jag har inte fått saker och ting serverat. Varje dag gör vi alla olika val som påverkar vår livssituation. En del lätta, en del svåra, en del som vi inte ens tänker på att vi gör. Men jag lever i en tillvaro som jag är oerhört tacksam för. Idag är en sådan dag då jag uppskattar allt jag har.

Maria Hartman är inte bara en kär vän till familjen, hon är kandidat i Lucia 2010. Maria är mycket vacker, sjunger gudomligt bra och är oerhört omtänksam - kvalitéer som gör henne till Sveriges Lucia 2010! Ingen älskar julen så mycket som Maria och hennes familj, deras hem är alltid fint pyntat och de har trevliga traditioner som innefattar den gemenskap som hör julen till (Marias pappa bär alltid fluga under sammankomster, och jag är glad att meddela honom att i år är det helt rätt modemässigt! För er som älskar udda anekdoter). Det finns mycket kärlek i och runt omkring henne!

.

Men det är inte alltid solsken, även om hennes leende oftast bländar en när man möter henne. Maria är mycket engagerad i människor med ätstörningar. Hon hjälper dem genom att berätta sin egen historia, och delar med sig av sina erfarenheter på området. Något jag finner beundransvärt, modigt och viktigt!

.

Kandidatinformation: http://www.sverigeslucia.se/kandidater10/maria.shtml

Nu har vi ett nytt soffbord! Men jag har inte bestämt vad jag ska ha i det ännu, bordet har fyra fack där man kan ha snygga saker som syns genom glasskivan. Jag älskar det! (Även om det kommer gå åt en del glasputs). Ett nytillskott som kostade mig personligen fyrahundra kronor.

Det är charmigt att vara lite vindögd tycker jag. Därför är det synd att jag inte har 200 000 unika besökare per dag. Då hade alla gjort sitt bästa i att bli vindögda tills imorgon.

1) Det är stort, och dina andra sinnen tar över det lilla lokalsinnet du hade eftersom...

2) ...det finns så mycket saker, vem visste att det fanns sidospår på en inköpslista?

3) Det finns stora förpackningar, vilket gör att du verkar tro att du har åtta barn att föda hemma...

4) ...ett tydligt tecken på att du är måttligt förvirrad, och att du behöver en är-vi-inte-klara-snart-suck...

5) att du behöver någon som enbart blir distraherad av den lilla avdelningen med pojklego, inte av allt annat...

6) någon som kan påminna dig om att det finns en begränsad summa pengar på matkontot...

7) någon som ifrågasätter vad vi behöver den där helt oersättliga och billiga diskborsten med tre huvuden till, som du inte sett någon annanstans, i en kulör som går bra mot både kök och vardagsrum.

8) Men framför allt behöver du någon som packar i och bär, samt agerar chaufför.